Ny termin, nya tag

Kära läsare!

Mothermood är nu tillbaka med besked efter ett långt sommaruppehåll. Det kommer vara ett nytt upplägg på bloggen, som jag hoppas ni kommer gilla! Mitt mål inledningsvis är två inlägg i veckan, och jag ska försöka hålla mig till bestämda dagar.

Jag har varit hemmamamma här i Zürich i ett halvår, och nu har jag med detta halvårs erfarenhet utarbetat en idé kring hur jag vill forma min tid här i fortsättningen. Jag vet vad jag kan, vad jag vill, och vet nu vad som hade kunnat fungera i vår schweiziska vardag. Dags att applicera detta på verkligheten, känner jag!

Jag har den senaste veckan organiserat hela lägenheten och inspirationskällan har varit livsstilsgurun Mari Kondo som utvecklat KonMari-metoden, ett system för att få ordning i röran och minska allt pryttel som dräller omkring i skåp och lådor till exempel. Att faktiskt gå igenom allt, och fysiskt hålla i alla saker gör en väldigt väl medveten om vad man faktiskt har. Med den erfarenheten tänker jag minska mitt shoppande. Att ständigt vilja ha mer och att jaga något tar mycket av min tid och energi – tid och energi jag verkligen VILL och tror jag kan lägga på annat. Det som köps ska vara noga genomtänkt och fylla ett akut behov. Så där har ni det, ett av mina höstmål! Och det leder mig osökt in på mitt projekt med en så kallad kapselgarderob – men det får bli ett eget inlägg tycker jag!

Frida forskar

Marie Kondo är en japansk livsstilsguru och organiseringsexpert. Hennes bok ”The Life-Changing Magic of Tidying Up” har sålts i över fyra miljoner exemplar. Följer du KonMari-metoden ska du inte fråga dig hur praktisk, nostalgisk eller användbar en sak är, utan istället hur glad den gör dig. Det som inte ”sparks joy” ska bort, och målet är att du ska ha ett hem med saker som skänker dig glädje, och där varje sak har sin givna plats.
När du börjar utgår du inte från ett rum, utan från en kategori och drar fram allt, och på det här sättet ordnar du upp ditt hem. Kläder ska helst förvaras vikta i lådor, och man ska vika på ett sådant sätt att plaggen ”står upp”, för optimal ordning och överblick.

 

Jag har några stora intressen som jag saknar – att skriva, handarbeta och att arbeta med hund. Jag ska alltså försöka få in mer av detta i mitt liv. Som hemmafru och -mamma upplever jag tiden som ganska flytande. Man tar dagen som den kommer och utan fler rutiner att förhålla sig till än de jag och Fleur satt upp. Att då friställa en halvtimme/timme sisådär tre gånger i veckan tror jag kan skapa disciplin och kontinuitet, och även ge mig tillfälle att odla ovan nämnda intressen. Jag hade älskat att kunna sy och sticka Fleurs kläder i större utsträckning än vad jag gör nu till exempel. Och jag har i min garderobsstädning rensat ut en del plagg vars tyg jag tänker ta tillvara och omformatera till barnkläder.

Och på hushållsfronten då? Jodå, där väntar också vissa förändringar! Med start idag, då jag satt en surdeg, skall här inte köpas mer bröd! Jag och martin bakade alltid vårt eget bröd innan – varför slutade vi med det? De bröd vi köper hinner vi inte äta upp innan de blir torra och tråkiga – och trust me, platsen för brödkrutonger i frysen är begränsat, så är det bara! Detta leder till onödigt matspill, något jag verkligen vill försöka minska! Ser man till hur lite bröd vi ändå äter så borde denna mission vara allt annat än impossible!

Och för att plocka upp tråden vad gäller minskat matsvinn, och för att vi i min familj alltid har bakat en kaka efter städdagar kommer här ett fantastiskt recept på en choklad- och banankaka. Den är helt perfekt att göra om du har några chokladbitar till övers, och ett par bananer liggandes som sett sina bästa dagar.

Choklad- och banankaka

Ingredienser:

75 g smör
2 dl socker
2 msk mjölk eller vatten
1/4 tsk salt
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
2 bananer
ca 100 g choklad
2,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 175°
Smält smöret.
Vispa ägg och socker vitt och fluffigt.
Mosa bananen och hacka chokladen.
Blanda i mjöl, bakpulver, vaniljsocker och den hackade chokladen.
Rör till sist ner bananerna, mjölken och smöret oh häll i en smord och bröad form.
Grädda kakan i ca 30-40 minuter.

Att sova tillsammans.

Martin har idag blivit av med den fixerande kudden och det firade vi med en mysig stund på stan. Mycket fika, lite shopping och en ljuv liten varelse sovandes på min rygg. Det ÄR varmt att bära i sjal dessa dagar då termometern visar en bra bit över 30°, men med rätt sjal och knyt går det faktiskt förvånansvärt bra! Det kan nog vara det mysigaste som finns – att ha en liten människa nära, nära, lugnt sovandes. Vi sover ju tillsammans på nätterna också, alla tre, och har gjort så från allra första början. Att slippa stiga upp för varje nattligt amningstillfälle är guld värt för trött mamma, det kan jag lova!

Jag vet att många ängslas över att sova bredvid sin bebis, och rekommendationerna man får via bvc och socialstyrelsen är att barnet ska sova i egen säng. Men det är faktiskt inte så svårt att med enkla medel få till det som kallas Säker samsovning! Så keep them close, säger jag!

En mammas funderingar kring regler…

När jag läser om ettåringen i appen Wonderweeks står det att nu, nu är det hög tid att sätta upp regler för barnet. Genast började jag fundera, sådär som jag gör när jag hör, ser eller läser något som skaver lite i mig…

För det första tänker jag att ett så litet barn har knappa möjligheter att vara med och utforma dessa regler, och jag ser mitt barns vilja och känslor som precis lika viktiga som mina och Martins, även om det såklart saknas visst ”vetande”. Föreligger det inte en liten risk att en sätter upp regler ”bara för att”, utan att en har reflekterat kring huruvida de egentligen är nödvändiga? Får en ändra sig, eller är en då svag, vacklande? Har en då dukat under för sitt ”trotsande” barn?
Finns det måhända en risk att en sätter upp en regel och sedan drar på sig konflikter och stångar sig blodig för att följa den, just bara för att den ju trots allt är en regel…

Jag började också klura på vilka regler vi har här hemma (förtydligande: med regler räknar jag inte självklarheter som att man inte springer ut på vägen och att man, enligt lag, måste vara fastspänd i bilen, ha cykelhjälm på sig när man cyklar och liknande). Och tänk, jag tror inte vi har någon..? Ok, det skulle vara att inte stoppa toalettborsten i munnen då! Men å andra sidan skulle jag, i fallet av ett väckt intresse för den, inte förbjuda henne att ta den utan istället helt sonika ställa den på barnsäker plats utan konflikt, för så viktigt är det inte för mig och Martin att den står precis där den står idag! Och att just ställa sig frågan – ”hur viktigt är något för mig EGENTLIGEN?” tror jag hade minskat mycket gråt och tandagnisslan. Måste blomkrukan verkligen stå just där, just nu (för det är ju egentligen en väldigt kort period vi talar om!)? Kanske kan den lika gärna stå uppe på skåpet, eller i fönstret sålänge?

Jag vill leva i en dynamisk tillvaro med min familj – i en tillvaro där allas intressen och viljor tas på allvar och där alla får komma till tals oavsett ålder.

Jag vill inte vara den som bestämmer för bestämmandets skull, och jag vill så långt det är möjligt inte bestämma något som någon annan blir ledsen av. Men vägleda, det gör jag gärna!

Att bära barn

Idag åkte vi till pappa på sjukhuset utan vagnen. Jag orkade helt enkelt inte saxa mellan färdmedel med den OCH bebis på mage eller rygg. För det är ju så det allt som oftast slutar. Det där med att vara på armlängds avstånd från varandra är helt enkelt inte vår grej. När vi är nära, nära, ja då är vi som nöjdast! Och nu mina vänner är det europeiska barnbärarveckan så jag tycker vi lyfter detta fantastiska som är bärsjalar här på bloggen denna måndag!

Att bära Fleur i sjal har liksom gått från något väldigt underbart, mysigt, ergonomiskt och praktiskt till att bli ett riktigt intresse. Ett intresse för material, vävteknik, olika sätt att knyta… Och vilken underbar subkultur det är, den här sjalvärlden! Gemenskap och härliga människor över hela världen som samlas kring något så fint som babywearing. Härligt!

Hade någon frågat mig för tre år sedan om jag skulle använda bärsjal när jag fick barn hade jag bara skrattat. Åh nej, det var inget för mig, inget jag alls kunde relatera till och allt för ”hippieaktigt” för att passa mig. Men sedan kom hon, och då blev behovet av den här psykiska och fysiska närheten så väldigt påtaglig. För oss alla! För på samma sätt som det är vedertaget att små barn mår som allra bäst nära sina föräldrar, gärna hud mot hud, så upplevde jag att närheten var lika viktigt och välgörande för oss föräldrar. Det har aldrig känts jobbigt, aldrig klängigt. Kanske för att det var så tydligt från första början att det var rätt för oss. Och att vi accepterade att det var så. För hur sorgligt och hemskt jag än tycker att det är, så är ”skrikmetoder” á la Anna Wahlgren fortfarande förekommande, och det tycks i det närmaste råda en allmän uppfattning om att de barn som tyst och snällt klarar sig utan sina föräldrar är ”snälla” och ”enkla” barn. Men här hemma är vi fortsatt lyckliga för våra sjalstunder som tröstar, söver, ger välbehövlig vila åt trötta små ben… Vi bär henne gladeligen i den fullständiga övertygelsen om att man aldrig kan skämma bort någon med närhet och kärlek!

Föräldrastil…

Med sovande bebis bredvid mig och en kopp te i handen sitter jag och funderar kring det här med föräldrastil. Jag funderar kring hur konstigt det egentligen låter att svära sig till en viss ”stil”… Upplevs det inte lite väl dogmatisk när en pratar om något så dynamiskt som föräldraskap? Samtidigt känner jag att vi här hemma hittat rätt i det som kallas ”Nära föräldraskap” eller ”Attachment parenting”. Men om jag säger såhär – jag tror kanske inte att någon på förhand bestämmer sig för vilken förälder en kommer att vara. Det växer fram naturligt allt eftersom, och ibland finns det kanske en vedertagen ”lära” som stämmer bra överens med ditt sätt att vara, tänka och agera, och som du kan falla tillbaka på och stötta dig emot när du av någon anledning vacklar till.

När jag säger att det växer fram naturligt vill jag däremot på intet sätt förringa kunskapsinhämtningen – åh nej, tro absolut inte det! För jag är av den starka åsikten att det alltid finns något att lära, något jag inte vet men bara måste ta reda på. Jag lovar – jag är nästan manisk när det kommer till detta! Men jag har upplevt att det lätt blir så när det kommer till något så vanligt som föräldraskap, att vi tror att det är en kunskap vi har per automatik, likt en urkraft. Och det är klart, i någon mån har vi väl det. Men betyder det att vi inte hade kunnat göra det bättre? I ett så fantastiskt spännande och brett ämne som pedagogik måste det väl finnas hur mycket som helst att lära för att skapa den verktygslåda som behövs för fortsatt utveckling?

 

 

Välkomna!

”Jag är bara mamma…” sa jag lite avvaktande. ”Så får du inte säga!” utbrast hon, och fortsatte ”Det är ju det finaste man kan vara!”.

Jag vill sudda ut det där ”bara”. Föra ett samtal kring det omvälvande, fantastiska och spännande som är föräldraskapet. Själv bestämde jag mig för att nu, nu är det tid att vara mamma. På heltid. Länge. För att det känns rätt för mig.


För ett år sedan blev jag mamma. Efter ett nio månader långt helvete, men det är en annan historia som vi får återkomma till en annan gång! Det de där nio månaderna i horisontalläge gav mig, förutom min dotter, var mycket tid att fundera. Jag har väl alltid varit den funderande sorten, föstås, men nu hade jag ett givet ämne att rikta all min tankekraft till. Jag hann bilda mig uppfattningar, fundera och diskutera med Martin kring vilka föräldrar vi vill vara, vad som känns rätt för oss. Och jag kände jag nog inte kommer vara den som är ivrig att lämna bort mitt barn efter ett år. Inte ens efter två… Och jag hittade till attachment parenting, eller nära föräldraskap. Så det är alltså fortsättningen på detta man kommer kunna läsa om på här. Hoppas ni vill följa med!