Föräldrastil…

Med sovande bebis bredvid mig och en kopp te i handen sitter jag och funderar kring det här med föräldrastil. Jag funderar kring hur konstigt det egentligen låter att svära sig till en viss ”stil”… Upplevs det inte lite väl dogmatisk när en pratar om något så dynamiskt som föräldraskap? Samtidigt känner jag att vi här hemma hittat rätt i det som kallas ”Nära föräldraskap” eller ”Attachment parenting”. Men om jag säger såhär – jag tror kanske inte att någon på förhand bestämmer sig för vilken förälder en kommer att vara. Det växer fram naturligt allt eftersom, och ibland finns det kanske en vedertagen ”lära” som stämmer bra överens med ditt sätt att vara, tänka och agera, och som du kan falla tillbaka på och stötta dig emot när du av någon anledning vacklar till.

När jag säger att det växer fram naturligt vill jag däremot på intet sätt förringa kunskapsinhämtningen – åh nej, tro absolut inte det! För jag är av den starka åsikten att det alltid finns något att lära, något jag inte vet men bara måste ta reda på. Jag lovar – jag är nästan manisk när det kommer till detta! Men jag har upplevt att det lätt blir så när det kommer till något så vanligt som föräldraskap, att vi tror att det är en kunskap vi har per automatik, likt en urkraft. Och det är klart, i någon mån har vi väl det. Men betyder det att vi inte hade kunnat göra det bättre? I ett så fantastiskt spännande och brett ämne som pedagogik måste det väl finnas hur mycket som helst att lära för att skapa den verktygslåda som behövs för fortsatt utveckling?

 

 

1 reaktion till “Föräldrastil…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *