Att sova tillsammans.

Martin har idag blivit av med den fixerande kudden och det firade vi med en mysig stund på stan. Mycket fika, lite shopping och en ljuv liten varelse sovandes på min rygg. Det ÄR varmt att bära i sjal dessa dagar då termometern visar en bra bit över 30°, men med rätt sjal och knyt går det faktiskt förvånansvärt bra! Det kan nog vara det mysigaste som finns – att ha en liten människa nära, nära, lugnt sovandes. Vi sover ju tillsammans på nätterna också, alla tre, och har gjort så från allra första början. Att slippa stiga upp för varje nattligt amningstillfälle är guld värt för trött mamma, det kan jag lova!

Jag vet att många ängslas över att sova bredvid sin bebis, och rekommendationerna man får via bvc och socialstyrelsen är att barnet ska sova i egen säng. Men det är faktiskt inte så svårt att med enkla medel få till det som kallas Säker samsovning! Så keep them close, säger jag!

En mammas funderingar kring regler…

När jag läser om ettåringen i appen Wonderweeks står det att nu, nu är det hög tid att sätta upp regler för barnet. Genast började jag fundera, sådär som jag gör när jag hör, ser eller läser något som skaver lite i mig…

För det första tänker jag att ett så litet barn har knappa möjligheter att vara med och utforma dessa regler, och jag ser mitt barns vilja och känslor som precis lika viktiga som mina och Martins, även om det såklart saknas visst ”vetande”. Föreligger det inte en liten risk att en sätter upp regler ”bara för att”, utan att en har reflekterat kring huruvida de egentligen är nödvändiga? Får en ändra sig, eller är en då svag, vacklande? Har en då dukat under för sitt ”trotsande” barn?
Finns det måhända en risk att en sätter upp en regel och sedan drar på sig konflikter och stångar sig blodig för att följa den, just bara för att den ju trots allt är en regel…

Jag började också klura på vilka regler vi har här hemma (förtydligande: med regler räknar jag inte självklarheter som att man inte springer ut på vägen och att man, enligt lag, måste vara fastspänd i bilen, ha cykelhjälm på sig när man cyklar och liknande). Och tänk, jag tror inte vi har någon..? Ok, det skulle vara att inte stoppa toalettborsten i munnen då! Men å andra sidan skulle jag, i fallet av ett väckt intresse för den, inte förbjuda henne att ta den utan istället helt sonika ställa den på barnsäker plats utan konflikt, för så viktigt är det inte för mig och Martin att den står precis där den står idag! Och att just ställa sig frågan – ”hur viktigt är något för mig EGENTLIGEN?” tror jag hade minskat mycket gråt och tandagnisslan. Måste blomkrukan verkligen stå just där, just nu (för det är ju egentligen en väldigt kort period vi talar om!)? Kanske kan den lika gärna stå uppe på skåpet, eller i fönstret sålänge?

Jag vill leva i en dynamisk tillvaro med min familj – i en tillvaro där allas intressen och viljor tas på allvar och där alla får komma till tals oavsett ålder.

Jag vill inte vara den som bestämmer för bestämmandets skull, och jag vill så långt det är möjligt inte bestämma något som någon annan blir ledsen av. Men vägleda, det gör jag gärna!