Måste och måste…

Vilket höstväder vi har här i Zürich, det är helt ljuvligt! Efter bussfärd, med dotter i sjal på ryggen, till och från Embrach blev det en lång leksejour på lekplatsen här utanför. Vi lekte tills hon var klar helt enkelt, och då blev själva lämnandet av gungor och annat hur odramatiskt som helst.
 

 

 

Jag försöker så långt jag kan förvarna henne om vad som komma skall, och jag upplever verkligen att det är bra för henne. Hon är ju en helt egen liten person, med starka åsikter och en stark egen vilja som jag vill ta så mycket hänsyn till som jag bara kan! Att tussas omkring hit och dit kan inte vara lätt – kanske har en inte lekt klart, kanske måste den där stenen undersökas lite till eller så har en inte sett klart på Pippi riktigt än. De gånger jag behöver avbryta henne i det hon gör försöker jag begränsa, men då jag gör det ser jag till att förbereda henne en liten stund innan, om jag kan. Säger att nu är det sista gången vi gungar, för sedan ska vi gå upp och fika. Sista avsnittet av Pippi för den här gången, för snart ska vi gå ut på promenad. Man kan såklart bli ledsen i alla fall, men för det mesta upplever jag verkligen att det hjälper henne. Hur ska en då tänka kring ordet ”måste”? Vissa saker måste en göra, såklart, men är det inte egentligen ett ord som riskerar att bli en aning urvattnat? Jag har funderat lite på det i alla fall, och kommit fram till att jag ska försöka välja mina ”måsten” med omsorg. Att ha bälte på i bilen, att hålla i mig när man går över vägen och att ta sin medicin är saker en måste i min värld. Att lämna gungorna för att fika, eller att gå till vänster istället för höger på promenaden är inga måsten, utan  något jag VILL. Vad jag vill spelar såklart också roll, men det är inget ”måste” för det, och om vem som helst i familjen är av en annan åsikt vill jag ta det i beaktning. När en tänker på det på det sättet kanske en rent av kommer fram till att den vänstra vägen ju går precis lika bra… Hur tänker ni, bästa läsare, kring detta?

 


Jo, vi hittade en så härlig plätt med klöver på väg från bussen, så vi stannade och plockade en liten bukett. Nu står den här hemma och sprider den ljuvligaste doft – hur kan jag ha missat att klöver doftar så underbart?! Så enkelt, och så härligt! Att blommorna hamnade uppochner i vasen först tog de inte skada av;)

 

Att göra nytt av gammalt

Idag kändes det äntligen som att jag och Fleur, med våra förkylda näsor, var redo för skogspromenad igen. Så härligt att ge sig ut och sträcka lite på benen efter inomhuskurande!

 

 

 

Det är så hemskt när ens barn är sjukt, om så ”bara” i en förkylning. Hon har varit så tapper och jag har försökt att göra vad jag kan för att lindra. Alltid redo med bärsjalen, för att vara nära nära råder bot på mycket. Det, och myntate med honung.

Mitt i vårt inomhuskurande har jag blivit på sådant pysselhumör. Jag har tagit tag i stickprojekt som legat vilande, och gått loss i tyglådan för att stilla mitt behov. Jag fick en bok av min mamma en gång för tusen år sedan – ”Do Redo – Konsten att slakta en tröja”, och med den i minnet fick faktiskt en del plagg av de jag rensade ut under min Konmaristädning hamna i just tyglådan istället för i soporna. Kashmirtygen ”sparked joy”, även om det fanns en liten fläck eller ett litet hål.

Med tanke på att det i Sverige är just textilier som ligger bakom störst utsläpp av växthusgaser näst efter transport, mat och bostäder vill jag göra vad jag kan för att på ett så hållbart vis som möjligt konsumera tyg. Här är återbruk förträffligt – inte bara får plagget ett nytt liv, du har ett eller flera plagg mindre att köpa. Smart på alla sätt och vis, tycker jag, och något jag verkligen vill ta fasta på!

 

 

Jag kan inte hjälpa att tänka att stora lågpriskedjor på något vis har tagit bort respekten inför tyget. Textilier blir slit- och slängvaror och inköpen spontana och ogenomtänkta. Är den där tröjan för 49 kronor verkligen värd tio kilo växthusgaser? Jag ska verkligen ta till mig detta i mitt föräldraskap och försöka lära Fleur så mycket som möjligt om arbetet bakom tygerna, bakom våra kläder och hemtextilier. Jag håller ju på mycket med textilt hantverk, och jag hoppas att hon genom det kommer se allt det arbete som faktiskt ligger bakom det vi sätter på oss på morgonen.

Det bästa för miljön är att använda ett plagg många gånger, och kan du sedan återbruka resterna är det ju ännu bättre!

 

 

Så vad bidde det då? Jo av en av mina gamla tröjor blev det en ny tröja och halsduk till Fleur. Men jag ska ta tillvara på så mycket det bara går, så imorgon sätter jag mig vid symaskinen och klurar på vad det kan bli av småbitarna som återstår. Och av två andra plagg redo för soporna blev det…två nya, men de ska jag fota och visa en annan gång!

 

 

 

 

 

Frida forskar

I Sverige köper vi i genomsnitt 13 kilo textilvaror per år, och slänger nästan åtta. Av dessa åtta kilo är 60% i så gott skick att det skulle kunnat användas igen.

Att återbruka gör mycket för miljön, då nyproduktion av textil är resursintensiv både vad gäller vatten, kemikalier, råvaror och energi. För att tillverka en bomulls-t-shirt krävs det till exempel runt 1500 liter vatten och ett kilo kemikalier.

 

 

 

Idéer och tips

Varför inte tillsammans komma på vad man kan göra med en utsliten tröja? Kanske kan det bli ett gosedjur eller dockkläder? Fundera och skapa tillsammans!

Av den ensamma raggsockan kan man till exempel göra en käpphäst eller en handdocka, och en hålig strumpa blir en utmärkt hundleksak om man slår en knut på mitten.

 

 

Höstsol

Efter en vecka med idel regnande och stormande var det så härligt att få vara ute i strålande sol och riktigt krispig höstluft! Vi går ju ut ändå, såklart, men man njuter helt enkelt lite extra när solen ler mot en, där uppe ovan trädtopparna.

Min lilla klätterapa till dotter får verkligen sitt lystmäte i skogen! Vi går balansgång på stockar, och klättrar över de avverkade träden som ligger i travar. Jag kontrollerar självfallet så de ligger stadigt, och tänker att det som inte en bastant mamma kan rubba klarar nog tyngden av ett barn på nio kilo.

I skogen ger jag Fleur små uppdrag. Jag märker verkligen hur stolt hon blir av att få förtroendet att göra själv, och hur hon, genom att jag litar på henne, lär sig lita på sig själv. Jag ber henne leta upp en kotte. Gå i förväg till trädstammen därborta. Hålla hunden medan jag skalar en banan. Tänk att så små saker kan göra så stor skillnad!

En trött Fleur med lurande förkylning fick bums hoppa upp i bärsjalen för att amma och mysa och vila trötta små ben. När vi gick där på skogsvägen kände jag att jag vill lära mig mer om skogens skafferi! Jag är övertygad om att det är en potentiell guldgruva för en matnörd som jag, så vet ni – jag känner att det är dags att forska lite!

Frida forskar

Gömmer skogen månne fler läckerheter än de kända matsvamparna?

Tall
Under den yttre bruna barken hittar man vit innerbark, och om man torkar och maler den kan den användas i brödbak. Unga och gröna kottar kan man koka och äta, och kokar man barren får man en vitaminrik dryck. Näst efter nypon och havtorn är just tallbarr det mest c-vitaminrika som växer i Sverige.

Groblad
Förutom att vara sårläkande genom sitt innehåll av det starkt  antibakteriella ämnet aucubin, är grobladet ett ypperligt ivsmedel. Bladen kan till exempel hamna i en mustig gryta, och av fruktstängelns frön får du ett substitut till linfrön.

Björk
Björkens blad är väldigt c-vitaminrika och kan användas till mycket, och de är godast som nyutvecklade. Som färska går de att ha i sallader, och kokar du dem kan du blanda dem i soppa eller paj. Under vinterhalvåret kan du skörda de fiberrika knopparna och använda dem i matlagningen.

När du ger dig ut i skogen kan det vara bra att veta att granskott, ekollon, hasselnötter och björksav inte omfattas av allemansrätten och får således inte skördas utan markägarens tillstånd.

 

 

 

Idéer och tips

Ta med en sakletarkorg ut på promenaden! I den lägger man allt spännande man hittar. Vips har du en naturlig samlingsplats hos dig, och kan låta barnet gå iväg på lite lagom egen hand. Vid slutet av promenaden kan man ju sätta sig ner och tillsammans gå igenom och prata om fyndigheterna.

 

Så nästa gång vi drar till skogs, vilket får bli när vi är feberfria, ska jag definitivt leta efter fler godsaker än kantareller! En soppa med groblad är kanske inte helt fel nu när hösten är här?

Lite om beröm…

Fleur är nu inne i en teckningsperiod. Hon älskar det. Smyger in till sitt skåp och hämtar sina kritor, och kommer ut till mig leende. Vi tar fram den stora pappersrullen och rullar ut den över hela salongsgolvet. Och sedan börjar en lång stund av koncentrerat kreativt flow. För det mesta vill hon rita själv, men sträcker ibland fram en krita till mig och vill att jag ska bidra med någon liten krumelur. Jag slås av hur magiskt det är, det här kreativa flowet. Och hur fullkomligt oväsentlig min bedömning av hennes skapande faktiskt är; hur självförstärkande det är att bara få vara, göra, utan bedömning och utan beröm. Det blir färgade streck på det vita papperet när man trycker och drar kritan mot det. Är inte det faktiskt allt som spelar roll? Och vem är jag – i vår relation som jag vill ska präglas av jämlikhet, tillit och respekt – att sätta mig över henne och bedöma och betygsätta det hon gör? Är det möjligtvis så, att det enda hon egentligen bryr sig om, är att jag finns med henne, deltagande i det hon gör och redo att dela hennes glädje, förundran, missnöje eller frustration?

 

 

Och fällan med beröm är att det ju, på sätt och vis, är ett förtäckt hot. Vad händer då berömmet uteblir, hur ska man som barn tolka det annat än att man den gången inte var ”duktig”, eller att teckningen inte var ”fin” i bedömarens ögon. Sår man inte med varje beröm ett frö av ängslan, ängslan för att inte vara bra nog? Visst, hon kommer att bli bedömd. Hela skoltiden bygger på prestationer som betygsätts. Men än är vi inte där! Vi har sex år på oss, och under den här tiden vill jag göra så gott jag kan för att hon ska hitta glädjen i att göra, och i att vara sig själv. Tids nog kommer det andra, och jag kan bara hoppas att hon då har en så stark känsla för sitt egenvärde och sina förmågor att hon kommer kunna hantera både med- och motgångar med bibehållen självkänsla och självförtroende.

Egen flärd är guld värd

Okej mina vänner – ”egentid”! Vad är nu detta, tänker ni kanske? Jaja jag vet att ingen hellre än jag raljerar över detta, enligt mig, svårt uttjatade begrepp. Men det är väl egentligen solklart att man, för att komma i bra mothermood, måste ta hand om sig själv mellan varven.

Och det kan vara så att jag har hittat det perfekta sättet! Så därför tycker jag att vi ska tala om…hudvård! Min senaste förälskelse och besatthet.

 

 

Det fina är att man kan lägga sig på precis den nivå som man själv känner passar, och du hittar riktigt bra produkter i alla prisklasser, högt till lågt. Här måste jag dock lyfta ett varningens finger – måhända börjar du lite försiktigt och skeptiskt och tänker att ”äsch, ska det verkligen vara nödvändigt med ett serum, och behöver jag verkligen miscellärt vatten?”, men det är åh så lätt att trilla dit, rätt ner i det allra djupaste hudvårdsträsket! Så, nu har jag i alla fall varnat er.

 

 

Hudrutinen. Din stund på morgonen och på kvällen. Det gör gott för själen, det gör gott för ansiktet och så är det bara. Vad är det som får mig att, de kvällar jag råkat somna samtidigt som Fleur, att yrvaket tassa fram till handfatet runt två på natten? Jo – hudrutinen! Att rengöra, tona och återfukta kan vara det ljuvligaste som finns, just där och då.

Och här hemma är det fler som blir inspirerade av allt skrubbande och smörjande, såklart – hur kan man låta bli? Så efter bad eller närhelst andan och smörj- och kletlusten faller på åker den fram, den snälla och barnvänliga hudlotionburken, och vi smörjer in oss så det står härliga till. Ibland får sig även håret en rejäl hudkrämsinpackning. Det mår nog hårbotten bra av, tänker jag.

Frida forskar

Det finns väl ingenting som lovar så mycket och svänger sig med så märkliga ingredienslistor som hudvård? Fungerar det verkligen? Låt oss ta en titt på vad våra krämer innehåller och hur de ämnena påverkar (eller inte påverkar?) vår hy!

Tre vanliga ämnen i fuktkrämer är hyaluronsyra, glycerol och karbamid.
Karbamid är en naturlig fuktbindare och en slutprodukt av vår kropps nedbrytning av protein. Huden innehåller normalt ca 1,5% karbamid, och när den halten sjunker upplevs huden som torr.
Glycerol är en alkohol som återfinns i fetter och används i hudvård då den har hög viskositet och är starkt fuktbindande.
Hyaluronsyra är, namnet till trots ingen syra utan en sockermolekyl. Den förekommer naturligt i vår hud och kan binda fukt upp till 1000 gånger sin egen vikt. Dock består den av så stora molekyler att den inte kan tränga in i huden när den påförs i krämform, utan påverkar enbart det yttersta hudlagret genom att lägga sig i hålrum och exempelvis fylla ut rynkor. Glycerol och karbamid är däremot tillräckligt små, och kan öka hudens genomsläpplighet och ge en torr hy samma egenskaper som en fuktig genom att påverka hudens protein- och fettmolekyler och möjliggöra för andra verksamma ämnen att bearbeta huden på djupet. Vitaminer kan även de tas upp genom huden, men proteiner däremot har alldeles för stora molekyler för att det ska vara möjligt.

Finns det något som bevisligen fungerar i kriget mot rynkorna då? Ja då, men de enda kända tillvägagångssätten för att faktiskt förebygga uppkomst av rynkor är att skydda sig från solens strålar och skippa allt vad rökning heter! A-vitaminsyra och solskyddskräm är det du kan ta till i hudvårdsväg för att förebygga rynkor, detta enligt publicerade vetenskapliga studier.
För tillfälligt anti-rynkresultat kan man arbeta med highlighters som genom att reflektera ljus får din hy att se något slätare ut och feta krämer lägger sig i de fina rynkorna och fyller ut dem.

 

Idéer och tips

Vatten i för stora mängder kan ställa till det en del för våra känsliga ansikten. Som en skyddsmekanism för virus och föroreningar så är huden något surare än övriga kroppen, pH ligger på runt 5,5; huden är alltså även en bra bit surare än vattnet i våra kranar som i normala fall har ett pH-värde på 7. Vattnet sköljer även bort sebumet, talget, som är hudens naturliga fett och smörjmedel. Mitt bästa tips för att vara extra snäll mot huden och inte utsätta den för mer vatten än nödvändigt är att investera i några tvättlappar. Enkla vita och perfekt lämpade till hudrutinen finns att köpa på Ikea för skrutt och ingenting. Jag brukar fukta ena halvan av handduken i varmt vatten och badda mitt ansikte med den innan jag tar på rengöringen. Sedan torkar jag av med samma sida för att därefter mjukt torka av ansiktet med den torra sidan.

 

Nära föräldraskap

Ett nära föräldraskap – eller attachment parenting – vad är det egentligen? För mig handlar det om att lita till min instinkt och mina känslor som förälder. Jag vill forma vår tillvaro efter det och så långt det är möjligt strunta i omvärldens konventioner som jag personligen upplever ibland lägger sordin på föräldraskapet. Jag skulle minsann inte bära mitt barn i sjal. Det var allt för hippie-aktigt för mig. Jag skulle absolut inte amma längre än sex månader. Så det så!

Nu, såhär med facit i hand, har jag ju förstått att de där idéerna inte alls var mina egna. Jag var färgad av de kulturella normerna i min omgivning. Och sedan den insikten verkligen slog mig har det känts så mycket enklare att lita till min egen magkänsla. För att ta ett exempel så tycker jag att så kallad ”sömnträning” är talande. Jag är fullständigt övertygad om att de flesta föräldrar mår dåligt av att höra sitt barn skrika. Ändå praktiseras fortfarande skrikmetoder för att få barnet att sova i egen säng, i eget rum. Föräldrar står ut, lägger band på den starka impulsen att ta upp sitt skrikande och gråtande barn. Varför? Jo för att den samhälleliga normen är så stark. En vill ju fostra en självständig individ, och en säger att en gör det med barnets bästa i åtanke…

Jag tänker att en genom till exempel samsovning, mycket fysisk närhet och, om en så vill eller kan, fri amning skapar starka sociala band som sedan ligger som en stabil grund för fortsatt relationsbyggande. Just närheten är, som ni säkert förstår, av stor vikt när man talar om attachment parenting. Och i mina ögon handlar det inte bara om den fysiska närheten. Jag vill att mitt barn ska veta att jag finns här – för henne och med henne. Jag vill vara hennes trygghet, den hon kan vända sig till för stöd, tröst och delad glädje. Jag vill helt enkelt följa hennes utveckling, inte styra den. Och det handlar på intet sätt om att ”skämma bort” mitt barn, utan om att lära känna henne och hennes behov såpass bra att jag som förälder kan ta väl avvägda beslut som gynnar hennes utveckling och stärker henne som person.

Frida forskar
Åttabarnsföräldrarna Dr William  och Martha Sears var de som först myntade uttrycket ”Attachment parenting”.
Det nära föräldraskapet baseras till stor del på människans biologi – visste ni till exempel att människan tillhör de däggdjur som ammar/diar med tätast intervaller? Forskning har även visat att hud mot hud-kontakt gynnar den lilla bebisen genom att reglera kroppstemperatur och blodtryck, motverka lågt blodsocker och ge lugnare puls.

om olikheter…

På vilket mothermood är jag idag då? Jo jag är ganska upprörd. Upprörd över insikten att mammor ses som olika mycket värda inom den svenska vården, nu år 2017.

 

Jag, med min förlossningsrädsla och en mardrömsgraviditet, fick kämpa med näbbar och klor för att få den förlossning jag kände mig trygg med. Ett av motargumenten till mitt val var allt som oftast ”Det är ju mycket dyrare, har du tänkt på det?” Jaha, jag ska alltså bära ansvaret för förlossningsvårdens budget på mina axlar? Ha dåligt samvete, rent av skämmas, för min önskan? Redan då minns jag att jag funderade över om de svenska prinsessorna hade blivit bemötta på samma sätt, om de som jag hade önskat planerat kejsarsnitt? Behövde Helena sitta med Zlatan vid sin sida, gråtandes och med panik i slutet av vecka 36 och redogöra för vilka trauman hon möjligtvis hade upplevt i livet som gjorde att hon ville ha kejsarsnitt? Det kan jag ju inte veta. Men jag har mina aningar. Och jag måste medge att det sticker lite i ögonen när en nästan dagligen hör om förlossningsvårdens förfall, samtidigt som en får höra om de kungligas förlossningsteam där till exempel läkare är ständigt närvarande. Håhå jaja, olika falla förlossningsvårdens lotter. Så är det bara. Även i Sverige, år 2017.