om olikheter…

På vilket mothermood är jag idag då? Jo jag är ganska upprörd. Upprörd över insikten att mammor ses som olika mycket värda inom den svenska vården, nu år 2017.

 

Jag, med min förlossningsrädsla och en mardrömsgraviditet, fick kämpa med näbbar och klor för att få den förlossning jag kände mig trygg med. Ett av motargumenten till mitt val var allt som oftast ”Det är ju mycket dyrare, har du tänkt på det?” Jaha, jag ska alltså bära ansvaret för förlossningsvårdens budget på mina axlar? Ha dåligt samvete, rent av skämmas, för min önskan? Redan då minns jag att jag funderade över om de svenska prinsessorna hade blivit bemötta på samma sätt, om de som jag hade önskat planerat kejsarsnitt? Behövde Helena sitta med Zlatan vid sin sida, gråtandes och med panik i slutet av vecka 36 och redogöra för vilka trauman hon möjligtvis hade upplevt i livet som gjorde att hon ville ha kejsarsnitt? Det kan jag ju inte veta. Men jag har mina aningar. Och jag måste medge att det sticker lite i ögonen när en nästan dagligen hör om förlossningsvårdens förfall, samtidigt som en får höra om de kungligas förlossningsteam där till exempel läkare är ständigt närvarande. Håhå jaja, olika falla förlossningsvårdens lotter. Så är det bara. Även i Sverige, år 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *