Lite om beröm…

Fleur är nu inne i en teckningsperiod. Hon älskar det. Smyger in till sitt skåp och hämtar sina kritor, och kommer ut till mig leende. Vi tar fram den stora pappersrullen och rullar ut den över hela salongsgolvet. Och sedan börjar en lång stund av koncentrerat kreativt flow. För det mesta vill hon rita själv, men sträcker ibland fram en krita till mig och vill att jag ska bidra med någon liten krumelur. Jag slås av hur magiskt det är, det här kreativa flowet. Och hur fullkomligt oväsentlig min bedömning av hennes skapande faktiskt är; hur självförstärkande det är att bara få vara, göra, utan bedömning och utan beröm. Det blir färgade streck på det vita papperet när man trycker och drar kritan mot det. Är inte det faktiskt allt som spelar roll? Och vem är jag – i vår relation som jag vill ska präglas av jämlikhet, tillit och respekt – att sätta mig över henne och bedöma och betygsätta det hon gör? Är det möjligtvis så, att det enda hon egentligen bryr sig om, är att jag finns med henne, deltagande i det hon gör och redo att dela hennes glädje, förundran, missnöje eller frustration?

 

 

Och fällan med beröm är att det ju, på sätt och vis, är ett förtäckt hot. Vad händer då berömmet uteblir, hur ska man som barn tolka det annat än att man den gången inte var ”duktig”, eller att teckningen inte var ”fin” i bedömarens ögon. Sår man inte med varje beröm ett frö av ängslan, ängslan för att inte vara bra nog? Visst, hon kommer att bli bedömd. Hela skoltiden bygger på prestationer som betygsätts. Men än är vi inte där! Vi har sex år på oss, och under den här tiden vill jag göra så gott jag kan för att hon ska hitta glädjen i att göra, och i att vara sig själv. Tids nog kommer det andra, och jag kan bara hoppas att hon då har en så stark känsla för sitt egenvärde och sina förmågor att hon kommer kunna hantera både med- och motgångar med bibehållen självkänsla och självförtroende.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *