Måste och måste…

Vilket höstväder vi har här i Zürich, det är helt ljuvligt! Efter bussfärd, med dotter i sjal på ryggen, till och från Embrach blev det en lång leksejour på lekplatsen här utanför. Vi lekte tills hon var klar helt enkelt, och då blev själva lämnandet av gungor och annat hur odramatiskt som helst.
 

 

 

Jag försöker så långt jag kan förvarna henne om vad som komma skall, och jag upplever verkligen att det är bra för henne. Hon är ju en helt egen liten person, med starka åsikter och en stark egen vilja som jag vill ta så mycket hänsyn till som jag bara kan! Att tussas omkring hit och dit kan inte vara lätt – kanske har en inte lekt klart, kanske måste den där stenen undersökas lite till eller så har en inte sett klart på Pippi riktigt än. De gånger jag behöver avbryta henne i det hon gör försöker jag begränsa, men då jag gör det ser jag till att förbereda henne en liten stund innan, om jag kan. Säger att nu är det sista gången vi gungar, för sedan ska vi gå upp och fika. Sista avsnittet av Pippi för den här gången, för snart ska vi gå ut på promenad. Man kan såklart bli ledsen i alla fall, men för det mesta upplever jag verkligen att det hjälper henne. Hur ska en då tänka kring ordet ”måste”? Vissa saker måste en göra, såklart, men är det inte egentligen ett ord som riskerar att bli en aning urvattnat? Jag har funderat lite på det i alla fall, och kommit fram till att jag ska försöka välja mina ”måsten” med omsorg. Att ha bälte på i bilen, att hålla i mig när man går över vägen och att ta sin medicin är saker en måste i min värld. Att lämna gungorna för att fika, eller att gå till vänster istället för höger på promenaden är inga måsten, utan  något jag VILL. Vad jag vill spelar såklart också roll, men det är inget ”måste” för det, och om vem som helst i familjen är av en annan åsikt vill jag ta det i beaktning. När en tänker på det på det sättet kanske en rent av kommer fram till att den vänstra vägen ju går precis lika bra… Hur tänker ni, bästa läsare, kring detta?

 


Jo, vi hittade en så härlig plätt med klöver på väg från bussen, så vi stannade och plockade en liten bukett. Nu står den här hemma och sprider den ljuvligaste doft – hur kan jag ha missat att klöver doftar så underbart?! Så enkelt, och så härligt! Att blommorna hamnade uppochner i vasen först tog de inte skada av;)

 

2 reaktioner till “Måste och måste…”

  1. Kloka kloka människa! ❤️ Du är en helt ljuvlig mamma! Eftertänksam på ett sätt som är beundransvärt. Omvärderar saker när jag läser vad du tänker, allt blir plötsligt så självklart!
    Så Fina bilder också! Och tennburken pryder verkligen sin plats!

    1. Åh så glad jag blir, tack snälla! Ibland gör man ju bara, men så plötsligt börjar man fundera, och rätt som det är har man kommit fram till något nytt:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *