En mammas funderingar kring regler…

När jag läser om ettåringen i appen Wonderweeks står det att nu, nu är det hög tid att sätta upp regler för barnet. Genast började jag fundera, sådär som jag gör när jag hör, ser eller läser något som skaver lite i mig…

För det första tänker jag att ett så litet barn har knappa möjligheter att vara med och utforma dessa regler, och jag ser mitt barns vilja och känslor som precis lika viktiga som mina och Martins, även om det såklart saknas visst ”vetande”. Föreligger det inte en liten risk att en sätter upp regler ”bara för att”, utan att en har reflekterat kring huruvida de egentligen är nödvändiga? Får en ändra sig, eller är en då svag, vacklande? Har en då dukat under för sitt ”trotsande” barn?
Finns det måhända en risk att en sätter upp en regel och sedan drar på sig konflikter och stångar sig blodig för att följa den, just bara för att den ju trots allt är en regel…

Jag började också klura på vilka regler vi har här hemma (förtydligande: med regler räknar jag inte självklarheter som att man inte springer ut på vägen och att man, enligt lag, måste vara fastspänd i bilen, ha cykelhjälm på sig när man cyklar och liknande). Och tänk, jag tror inte vi har någon..? Ok, det skulle vara att inte stoppa toalettborsten i munnen då! Men å andra sidan skulle jag, i fallet av ett väckt intresse för den, inte förbjuda henne att ta den utan istället helt sonika ställa den på barnsäker plats utan konflikt, för så viktigt är det inte för mig och Martin att den står precis där den står idag! Och att just ställa sig frågan – ”hur viktigt är något för mig EGENTLIGEN?” tror jag hade minskat mycket gråt och tandagnisslan. Måste blomkrukan verkligen stå just där, just nu (för det är ju egentligen en väldigt kort period vi talar om!)? Kanske kan den lika gärna stå uppe på skåpet, eller i fönstret sålänge?

Jag vill leva i en dynamisk tillvaro med min familj – i en tillvaro där allas intressen och viljor tas på allvar och där alla får komma till tals oavsett ålder.

Jag vill inte vara den som bestämmer för bestämmandets skull, och jag vill så långt det är möjligt inte bestämma något som någon annan blir ledsen av. Men vägleda, det gör jag gärna!

Att bära barn

Idag åkte vi till pappa på sjukhuset utan vagnen. Jag orkade helt enkelt inte saxa mellan färdmedel med den OCH bebis på mage eller rygg. För det är ju så det allt som oftast slutar. Det där med att vara på armlängds avstånd från varandra är helt enkelt inte vår grej. När vi är nära, nära, ja då är vi som nöjdast! Och nu mina vänner är det europeiska barnbärarveckan så jag tycker vi lyfter detta fantastiska som är bärsjalar här på bloggen denna måndag!

Att bära Fleur i sjal har liksom gått från något väldigt underbart, mysigt, ergonomiskt och praktiskt till att bli ett riktigt intresse. Ett intresse för material, vävteknik, olika sätt att knyta… Och vilken underbar subkultur det är, den här sjalvärlden! Gemenskap och härliga människor över hela världen som samlas kring något så fint som babywearing. Härligt!

Hade någon frågat mig för tre år sedan om jag skulle använda bärsjal när jag fick barn hade jag bara skrattat. Åh nej, det var inget för mig, inget jag alls kunde relatera till och allt för ”hippieaktigt” för att passa mig. Men sedan kom hon, och då blev behovet av den här psykiska och fysiska närheten så väldigt påtaglig. För oss alla! För på samma sätt som det är vedertaget att små barn mår som allra bäst nära sina föräldrar, gärna hud mot hud, så upplevde jag att närheten var lika viktigt och välgörande för oss föräldrar. Det har aldrig känts jobbigt, aldrig klängigt. Kanske för att det var så tydligt från första början att det var rätt för oss. Och att vi accepterade att det var så. För hur sorgligt och hemskt jag än tycker att det är, så är ”skrikmetoder” á la Anna Wahlgren fortfarande förekommande, och det tycks i det närmaste råda en allmän uppfattning om att de barn som tyst och snällt klarar sig utan sina föräldrar är ”snälla” och ”enkla” barn. Men här hemma är vi fortsatt lyckliga för våra sjalstunder som tröstar, söver, ger välbehövlig vila åt trötta små ben… Vi bär henne gladeligen i den fullständiga övertygelsen om att man aldrig kan skämma bort någon med närhet och kärlek!

Föräldrastil…

Med sovande bebis bredvid mig och en kopp te i handen sitter jag och funderar kring det här med föräldrastil. Jag funderar kring hur konstigt det egentligen låter att svära sig till en viss ”stil”… Upplevs det inte lite väl dogmatisk när en pratar om något så dynamiskt som föräldraskap? Samtidigt känner jag att vi här hemma hittat rätt i det som kallas ”Nära föräldraskap” eller ”Attachment parenting”. Men om jag säger såhär – jag tror kanske inte att någon på förhand bestämmer sig för vilken förälder en kommer att vara. Det växer fram naturligt allt eftersom, och ibland finns det kanske en vedertagen ”lära” som stämmer bra överens med ditt sätt att vara, tänka och agera, och som du kan falla tillbaka på och stötta dig emot när du av någon anledning vacklar till.

När jag säger att det växer fram naturligt vill jag däremot på intet sätt förringa kunskapsinhämtningen – åh nej, tro absolut inte det! För jag är av den starka åsikten att det alltid finns något att lära, något jag inte vet men bara måste ta reda på. Jag lovar – jag är nästan manisk när det kommer till detta! Men jag har upplevt att det lätt blir så när det kommer till något så vanligt som föräldraskap, att vi tror att det är en kunskap vi har per automatik, likt en urkraft. Och det är klart, i någon mån har vi väl det. Men betyder det att vi inte hade kunnat göra det bättre? I ett så fantastiskt spännande och brett ämne som pedagogik måste det väl finnas hur mycket som helst att lära för att skapa den verktygslåda som behövs för fortsatt utveckling?

 

 

Välkomna!

”Jag är bara mamma…” sa jag lite avvaktande. ”Så får du inte säga!” utbrast hon, och fortsatte ”Det är ju det finaste man kan vara!”.

Jag vill sudda ut det där ”bara”. Föra ett samtal kring det omvälvande, fantastiska och spännande som är föräldraskapet. Själv bestämde jag mig för att nu, nu är det tid att vara mamma. På heltid. Länge. För att det känns rätt för mig.


För ett år sedan blev jag mamma. Efter ett nio månader långt helvete, men det är en annan historia som vi får återkomma till en annan gång! Det de där nio månaderna i horisontalläge gav mig, förutom min dotter, var mycket tid att fundera. Jag har väl alltid varit den funderande sorten, föstås, men nu hade jag ett givet ämne att rikta all min tankekraft till. Jag hann bilda mig uppfattningar, fundera och diskutera med Martin kring vilka föräldrar vi vill vara, vad som känns rätt för oss. Och jag kände jag nog inte kommer vara den som är ivrig att lämna bort mitt barn efter ett år. Inte ens efter två… Och jag hittade till attachment parenting, eller nära föräldraskap. Så det är alltså fortsättningen på detta man kommer kunna läsa om på här. Hoppas ni vill följa med!