Måste och måste…

Vilket höstväder vi har här i Zürich, det är helt ljuvligt! Efter bussfärd, med dotter i sjal på ryggen, till och från Embrach blev det en lång leksejour på lekplatsen här utanför. Vi lekte tills hon var klar helt enkelt, och då blev själva lämnandet av gungor och annat hur odramatiskt som helst.
 

 

 

Jag försöker så långt jag kan förvarna henne om vad som komma skall, och jag upplever verkligen att det är bra för henne. Hon är ju en helt egen liten person, med starka åsikter och en stark egen vilja som jag vill ta så mycket hänsyn till som jag bara kan! Att tussas omkring hit och dit kan inte vara lätt – kanske har en inte lekt klart, kanske måste den där stenen undersökas lite till eller så har en inte sett klart på Pippi riktigt än. De gånger jag behöver avbryta henne i det hon gör försöker jag begränsa, men då jag gör det ser jag till att förbereda henne en liten stund innan, om jag kan. Säger att nu är det sista gången vi gungar, för sedan ska vi gå upp och fika. Sista avsnittet av Pippi för den här gången, för snart ska vi gå ut på promenad. Man kan såklart bli ledsen i alla fall, men för det mesta upplever jag verkligen att det hjälper henne. Hur ska en då tänka kring ordet ”måste”? Vissa saker måste en göra, såklart, men är det inte egentligen ett ord som riskerar att bli en aning urvattnat? Jag har funderat lite på det i alla fall, och kommit fram till att jag ska försöka välja mina ”måsten” med omsorg. Att ha bälte på i bilen, att hålla i mig när man går över vägen och att ta sin medicin är saker en måste i min värld. Att lämna gungorna för att fika, eller att gå till vänster istället för höger på promenaden är inga måsten, utan  något jag VILL. Vad jag vill spelar såklart också roll, men det är inget ”måste” för det, och om vem som helst i familjen är av en annan åsikt vill jag ta det i beaktning. När en tänker på det på det sättet kanske en rent av kommer fram till att den vänstra vägen ju går precis lika bra… Hur tänker ni, bästa läsare, kring detta?

 


Jo, vi hittade en så härlig plätt med klöver på väg från bussen, så vi stannade och plockade en liten bukett. Nu står den här hemma och sprider den ljuvligaste doft – hur kan jag ha missat att klöver doftar så underbart?! Så enkelt, och så härligt! Att blommorna hamnade uppochner i vasen först tog de inte skada av;)

 

Höstsol

Efter en vecka med idel regnande och stormande var det så härligt att få vara ute i strålande sol och riktigt krispig höstluft! Vi går ju ut ändå, såklart, men man njuter helt enkelt lite extra när solen ler mot en, där uppe ovan trädtopparna.

Min lilla klätterapa till dotter får verkligen sitt lystmäte i skogen! Vi går balansgång på stockar, och klättrar över de avverkade träden som ligger i travar. Jag kontrollerar självfallet så de ligger stadigt, och tänker att det som inte en bastant mamma kan rubba klarar nog tyngden av ett barn på nio kilo.

I skogen ger jag Fleur små uppdrag. Jag märker verkligen hur stolt hon blir av att få förtroendet att göra själv, och hur hon, genom att jag litar på henne, lär sig lita på sig själv. Jag ber henne leta upp en kotte. Gå i förväg till trädstammen därborta. Hålla hunden medan jag skalar en banan. Tänk att så små saker kan göra så stor skillnad!

En trött Fleur med lurande förkylning fick bums hoppa upp i bärsjalen för att amma och mysa och vila trötta små ben. När vi gick där på skogsvägen kände jag att jag vill lära mig mer om skogens skafferi! Jag är övertygad om att det är en potentiell guldgruva för en matnörd som jag, så vet ni – jag känner att det är dags att forska lite!

Frida forskar

Gömmer skogen månne fler läckerheter än de kända matsvamparna?

Tall
Under den yttre bruna barken hittar man vit innerbark, och om man torkar och maler den kan den användas i brödbak. Unga och gröna kottar kan man koka och äta, och kokar man barren får man en vitaminrik dryck. Näst efter nypon och havtorn är just tallbarr det mest c-vitaminrika som växer i Sverige.

Groblad
Förutom att vara sårläkande genom sitt innehåll av det starkt  antibakteriella ämnet aucubin, är grobladet ett ypperligt ivsmedel. Bladen kan till exempel hamna i en mustig gryta, och av fruktstängelns frön får du ett substitut till linfrön.

Björk
Björkens blad är väldigt c-vitaminrika och kan användas till mycket, och de är godast som nyutvecklade. Som färska går de att ha i sallader, och kokar du dem kan du blanda dem i soppa eller paj. Under vinterhalvåret kan du skörda de fiberrika knopparna och använda dem i matlagningen.

När du ger dig ut i skogen kan det vara bra att veta att granskott, ekollon, hasselnötter och björksav inte omfattas av allemansrätten och får således inte skördas utan markägarens tillstånd.

 

 

 

Idéer och tips

Ta med en sakletarkorg ut på promenaden! I den lägger man allt spännande man hittar. Vips har du en naturlig samlingsplats hos dig, och kan låta barnet gå iväg på lite lagom egen hand. Vid slutet av promenaden kan man ju sätta sig ner och tillsammans gå igenom och prata om fyndigheterna.

 

Så nästa gång vi drar till skogs, vilket får bli när vi är feberfria, ska jag definitivt leta efter fler godsaker än kantareller! En soppa med groblad är kanske inte helt fel nu när hösten är här?

Lite om beröm…

Fleur är nu inne i en teckningsperiod. Hon älskar det. Smyger in till sitt skåp och hämtar sina kritor, och kommer ut till mig leende. Vi tar fram den stora pappersrullen och rullar ut den över hela salongsgolvet. Och sedan börjar en lång stund av koncentrerat kreativt flow. För det mesta vill hon rita själv, men sträcker ibland fram en krita till mig och vill att jag ska bidra med någon liten krumelur. Jag slås av hur magiskt det är, det här kreativa flowet. Och hur fullkomligt oväsentlig min bedömning av hennes skapande faktiskt är; hur självförstärkande det är att bara få vara, göra, utan bedömning och utan beröm. Det blir färgade streck på det vita papperet när man trycker och drar kritan mot det. Är inte det faktiskt allt som spelar roll? Och vem är jag – i vår relation som jag vill ska präglas av jämlikhet, tillit och respekt – att sätta mig över henne och bedöma och betygsätta det hon gör? Är det möjligtvis så, att det enda hon egentligen bryr sig om, är att jag finns med henne, deltagande i det hon gör och redo att dela hennes glädje, förundran, missnöje eller frustration?

 

 

Och fällan med beröm är att det ju, på sätt och vis, är ett förtäckt hot. Vad händer då berömmet uteblir, hur ska man som barn tolka det annat än att man den gången inte var ”duktig”, eller att teckningen inte var ”fin” i bedömarens ögon. Sår man inte med varje beröm ett frö av ängslan, ängslan för att inte vara bra nog? Visst, hon kommer att bli bedömd. Hela skoltiden bygger på prestationer som betygsätts. Men än är vi inte där! Vi har sex år på oss, och under den här tiden vill jag göra så gott jag kan för att hon ska hitta glädjen i att göra, och i att vara sig själv. Tids nog kommer det andra, och jag kan bara hoppas att hon då har en så stark känsla för sitt egenvärde och sina förmågor att hon kommer kunna hantera både med- och motgångar med bibehållen självkänsla och självförtroende.

Nära föräldraskap

Ett nära föräldraskap – eller attachment parenting – vad är det egentligen? För mig handlar det om att lita till min instinkt och mina känslor som förälder. Jag vill forma vår tillvaro efter det och så långt det är möjligt strunta i omvärldens konventioner som jag personligen upplever ibland lägger sordin på föräldraskapet. Jag skulle minsann inte bära mitt barn i sjal. Det var allt för hippie-aktigt för mig. Jag skulle absolut inte amma längre än sex månader. Så det så!

Nu, såhär med facit i hand, har jag ju förstått att de där idéerna inte alls var mina egna. Jag var färgad av de kulturella normerna i min omgivning. Och sedan den insikten verkligen slog mig har det känts så mycket enklare att lita till min egen magkänsla. För att ta ett exempel så tycker jag att så kallad ”sömnträning” är talande. Jag är fullständigt övertygad om att de flesta föräldrar mår dåligt av att höra sitt barn skrika. Ändå praktiseras fortfarande skrikmetoder för att få barnet att sova i egen säng, i eget rum. Föräldrar står ut, lägger band på den starka impulsen att ta upp sitt skrikande och gråtande barn. Varför? Jo för att den samhälleliga normen är så stark. En vill ju fostra en självständig individ, och en säger att en gör det med barnets bästa i åtanke…

Jag tänker att en genom till exempel samsovning, mycket fysisk närhet och, om en så vill eller kan, fri amning skapar starka sociala band som sedan ligger som en stabil grund för fortsatt relationsbyggande. Just närheten är, som ni säkert förstår, av stor vikt när man talar om attachment parenting. Och i mina ögon handlar det inte bara om den fysiska närheten. Jag vill att mitt barn ska veta att jag finns här – för henne och med henne. Jag vill vara hennes trygghet, den hon kan vända sig till för stöd, tröst och delad glädje. Jag vill helt enkelt följa hennes utveckling, inte styra den. Och det handlar på intet sätt om att ”skämma bort” mitt barn, utan om att lära känna henne och hennes behov såpass bra att jag som förälder kan ta väl avvägda beslut som gynnar hennes utveckling och stärker henne som person.

Frida forskar
Åttabarnsföräldrarna Dr William  och Martha Sears var de som först myntade uttrycket ”Attachment parenting”.
Det nära föräldraskapet baseras till stor del på människans biologi – visste ni till exempel att människan tillhör de däggdjur som ammar/diar med tätast intervaller? Forskning har även visat att hud mot hud-kontakt gynnar den lilla bebisen genom att reglera kroppstemperatur och blodtryck, motverka lågt blodsocker och ge lugnare puls.

om olikheter…

På vilket mothermood är jag idag då? Jo jag är ganska upprörd. Upprörd över insikten att mammor ses som olika mycket värda inom den svenska vården, nu år 2017.

 

Jag, med min förlossningsrädsla och en mardrömsgraviditet, fick kämpa med näbbar och klor för att få den förlossning jag kände mig trygg med. Ett av motargumenten till mitt val var allt som oftast ”Det är ju mycket dyrare, har du tänkt på det?” Jaha, jag ska alltså bära ansvaret för förlossningsvårdens budget på mina axlar? Ha dåligt samvete, rent av skämmas, för min önskan? Redan då minns jag att jag funderade över om de svenska prinsessorna hade blivit bemötta på samma sätt, om de som jag hade önskat planerat kejsarsnitt? Behövde Helena sitta med Zlatan vid sin sida, gråtandes och med panik i slutet av vecka 36 och redogöra för vilka trauman hon möjligtvis hade upplevt i livet som gjorde att hon ville ha kejsarsnitt? Det kan jag ju inte veta. Men jag har mina aningar. Och jag måste medge att det sticker lite i ögonen när en nästan dagligen hör om förlossningsvårdens förfall, samtidigt som en får höra om de kungligas förlossningsteam där till exempel läkare är ständigt närvarande. Håhå jaja, olika falla förlossningsvårdens lotter. Så är det bara. Även i Sverige, år 2017.

Ny termin, nya tag

Kära läsare!

Mothermood är nu tillbaka med besked efter ett långt sommaruppehåll. Det kommer vara ett nytt upplägg på bloggen, som jag hoppas ni kommer gilla! Mitt mål inledningsvis är två inlägg i veckan, och jag ska försöka hålla mig till bestämda dagar.

Jag har varit hemmamamma här i Zürich i ett halvår, och nu har jag med detta halvårs erfarenhet utarbetat en idé kring hur jag vill forma min tid här i fortsättningen. Jag vet vad jag kan, vad jag vill, och vet nu vad som hade kunnat fungera i vår schweiziska vardag. Dags att applicera detta på verkligheten, känner jag!

Jag har den senaste veckan organiserat hela lägenheten och inspirationskällan har varit livsstilsgurun Mari Kondo som utvecklat KonMari-metoden, ett system för att få ordning i röran och minska allt pryttel som dräller omkring i skåp och lådor till exempel. Att faktiskt gå igenom allt, och fysiskt hålla i alla saker gör en väldigt väl medveten om vad man faktiskt har. Med den erfarenheten tänker jag minska mitt shoppande. Att ständigt vilja ha mer och att jaga något tar mycket av min tid och energi – tid och energi jag verkligen VILL och tror jag kan lägga på annat. Det som köps ska vara noga genomtänkt och fylla ett akut behov. Så där har ni det, ett av mina höstmål! Och det leder mig osökt in på mitt projekt med en så kallad kapselgarderob – men det får bli ett eget inlägg tycker jag!

Frida forskar

Marie Kondo är en japansk livsstilsguru och organiseringsexpert. Hennes bok ”The Life-Changing Magic of Tidying Up” har sålts i över fyra miljoner exemplar. Följer du KonMari-metoden ska du inte fråga dig hur praktisk, nostalgisk eller användbar en sak är, utan istället hur glad den gör dig. Det som inte ”sparks joy” ska bort, och målet är att du ska ha ett hem med saker som skänker dig glädje, och där varje sak har sin givna plats.
När du börjar utgår du inte från ett rum, utan från en kategori och drar fram allt, och på det här sättet ordnar du upp ditt hem. Kläder ska helst förvaras vikta i lådor, och man ska vika på ett sådant sätt att plaggen ”står upp”, för optimal ordning och överblick.

 

Jag har några stora intressen som jag saknar – att skriva, handarbeta och att arbeta med hund. Jag ska alltså försöka få in mer av detta i mitt liv. Som hemmafru och -mamma upplever jag tiden som ganska flytande. Man tar dagen som den kommer och utan fler rutiner att förhålla sig till än de jag och Fleur satt upp. Att då friställa en halvtimme/timme sisådär tre gånger i veckan tror jag kan skapa disciplin och kontinuitet, och även ge mig tillfälle att odla ovan nämnda intressen. Jag hade älskat att kunna sy och sticka Fleurs kläder i större utsträckning än vad jag gör nu till exempel. Och jag har i min garderobsstädning rensat ut en del plagg vars tyg jag tänker ta tillvara och omformatera till barnkläder.

Och på hushållsfronten då? Jodå, där väntar också vissa förändringar! Med start idag, då jag satt en surdeg, skall här inte köpas mer bröd! Jag och martin bakade alltid vårt eget bröd innan – varför slutade vi med det? De bröd vi köper hinner vi inte äta upp innan de blir torra och tråkiga – och trust me, platsen för brödkrutonger i frysen är begränsat, så är det bara! Detta leder till onödigt matspill, något jag verkligen vill försöka minska! Ser man till hur lite bröd vi ändå äter så borde denna mission vara allt annat än impossible!

Och för att plocka upp tråden vad gäller minskat matsvinn, och för att vi i min familj alltid har bakat en kaka efter städdagar kommer här ett fantastiskt recept på en choklad- och banankaka. Den är helt perfekt att göra om du har några chokladbitar till övers, och ett par bananer liggandes som sett sina bästa dagar.

Choklad- och banankaka

Ingredienser:

75 g smör
2 dl socker
2 msk mjölk eller vatten
1/4 tsk salt
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
2 bananer
ca 100 g choklad
2,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 175°
Smält smöret.
Vispa ägg och socker vitt och fluffigt.
Mosa bananen och hacka chokladen.
Blanda i mjöl, bakpulver, vaniljsocker och den hackade chokladen.
Rör till sist ner bananerna, mjölken och smöret oh häll i en smord och bröad form.
Grädda kakan i ca 30-40 minuter.

Att sova tillsammans.

Martin har idag blivit av med den fixerande kudden och det firade vi med en mysig stund på stan. Mycket fika, lite shopping och en ljuv liten varelse sovandes på min rygg. Det ÄR varmt att bära i sjal dessa dagar då termometern visar en bra bit över 30°, men med rätt sjal och knyt går det faktiskt förvånansvärt bra! Det kan nog vara det mysigaste som finns – att ha en liten människa nära, nära, lugnt sovandes. Vi sover ju tillsammans på nätterna också, alla tre, och har gjort så från allra första början. Att slippa stiga upp för varje nattligt amningstillfälle är guld värt för trött mamma, det kan jag lova!

Jag vet att många ängslas över att sova bredvid sin bebis, och rekommendationerna man får via bvc och socialstyrelsen är att barnet ska sova i egen säng. Men det är faktiskt inte så svårt att med enkla medel få till det som kallas Säker samsovning! Så keep them close, säger jag!

En mammas funderingar kring regler…

När jag läser om ettåringen i appen Wonderweeks står det att nu, nu är det hög tid att sätta upp regler för barnet. Genast började jag fundera, sådär som jag gör när jag hör, ser eller läser något som skaver lite i mig…

För det första tänker jag att ett så litet barn har knappa möjligheter att vara med och utforma dessa regler, och jag ser mitt barns vilja och känslor som precis lika viktiga som mina och Martins, även om det såklart saknas visst ”vetande”. Föreligger det inte en liten risk att en sätter upp regler ”bara för att”, utan att en har reflekterat kring huruvida de egentligen är nödvändiga? Får en ändra sig, eller är en då svag, vacklande? Har en då dukat under för sitt ”trotsande” barn?
Finns det måhända en risk att en sätter upp en regel och sedan drar på sig konflikter och stångar sig blodig för att följa den, just bara för att den ju trots allt är en regel…

Jag började också klura på vilka regler vi har här hemma (förtydligande: med regler räknar jag inte självklarheter som att man inte springer ut på vägen och att man, enligt lag, måste vara fastspänd i bilen, ha cykelhjälm på sig när man cyklar och liknande). Och tänk, jag tror inte vi har någon..? Ok, det skulle vara att inte stoppa toalettborsten i munnen då! Men å andra sidan skulle jag, i fallet av ett väckt intresse för den, inte förbjuda henne att ta den utan istället helt sonika ställa den på barnsäker plats utan konflikt, för så viktigt är det inte för mig och Martin att den står precis där den står idag! Och att just ställa sig frågan – ”hur viktigt är något för mig EGENTLIGEN?” tror jag hade minskat mycket gråt och tandagnisslan. Måste blomkrukan verkligen stå just där, just nu (för det är ju egentligen en väldigt kort period vi talar om!)? Kanske kan den lika gärna stå uppe på skåpet, eller i fönstret sålänge?

Jag vill leva i en dynamisk tillvaro med min familj – i en tillvaro där allas intressen och viljor tas på allvar och där alla får komma till tals oavsett ålder.

Jag vill inte vara den som bestämmer för bestämmandets skull, och jag vill så långt det är möjligt inte bestämma något som någon annan blir ledsen av. Men vägleda, det gör jag gärna!

Att bära barn

Idag åkte vi till pappa på sjukhuset utan vagnen. Jag orkade helt enkelt inte saxa mellan färdmedel med den OCH bebis på mage eller rygg. För det är ju så det allt som oftast slutar. Det där med att vara på armlängds avstånd från varandra är helt enkelt inte vår grej. När vi är nära, nära, ja då är vi som nöjdast! Och nu mina vänner är det europeiska barnbärarveckan så jag tycker vi lyfter detta fantastiska som är bärsjalar här på bloggen denna måndag!

Att bära Fleur i sjal har liksom gått från något väldigt underbart, mysigt, ergonomiskt och praktiskt till att bli ett riktigt intresse. Ett intresse för material, vävteknik, olika sätt att knyta… Och vilken underbar subkultur det är, den här sjalvärlden! Gemenskap och härliga människor över hela världen som samlas kring något så fint som babywearing. Härligt!

Hade någon frågat mig för tre år sedan om jag skulle använda bärsjal när jag fick barn hade jag bara skrattat. Åh nej, det var inget för mig, inget jag alls kunde relatera till och allt för ”hippieaktigt” för att passa mig. Men sedan kom hon, och då blev behovet av den här psykiska och fysiska närheten så väldigt påtaglig. För oss alla! För på samma sätt som det är vedertaget att små barn mår som allra bäst nära sina föräldrar, gärna hud mot hud, så upplevde jag att närheten var lika viktigt och välgörande för oss föräldrar. Det har aldrig känts jobbigt, aldrig klängigt. Kanske för att det var så tydligt från första början att det var rätt för oss. Och att vi accepterade att det var så. För hur sorgligt och hemskt jag än tycker att det är, så är ”skrikmetoder” á la Anna Wahlgren fortfarande förekommande, och det tycks i det närmaste råda en allmän uppfattning om att de barn som tyst och snällt klarar sig utan sina föräldrar är ”snälla” och ”enkla” barn. Men här hemma är vi fortsatt lyckliga för våra sjalstunder som tröstar, söver, ger välbehövlig vila åt trötta små ben… Vi bär henne gladeligen i den fullständiga övertygelsen om att man aldrig kan skämma bort någon med närhet och kärlek!

Föräldrastil…

Med sovande bebis bredvid mig och en kopp te i handen sitter jag och funderar kring det här med föräldrastil. Jag funderar kring hur konstigt det egentligen låter att svära sig till en viss ”stil”… Upplevs det inte lite väl dogmatisk när en pratar om något så dynamiskt som föräldraskap? Samtidigt känner jag att vi här hemma hittat rätt i det som kallas ”Nära föräldraskap” eller ”Attachment parenting”. Men om jag säger såhär – jag tror kanske inte att någon på förhand bestämmer sig för vilken förälder en kommer att vara. Det växer fram naturligt allt eftersom, och ibland finns det kanske en vedertagen ”lära” som stämmer bra överens med ditt sätt att vara, tänka och agera, och som du kan falla tillbaka på och stötta dig emot när du av någon anledning vacklar till.

När jag säger att det växer fram naturligt vill jag däremot på intet sätt förringa kunskapsinhämtningen – åh nej, tro absolut inte det! För jag är av den starka åsikten att det alltid finns något att lära, något jag inte vet men bara måste ta reda på. Jag lovar – jag är nästan manisk när det kommer till detta! Men jag har upplevt att det lätt blir så när det kommer till något så vanligt som föräldraskap, att vi tror att det är en kunskap vi har per automatik, likt en urkraft. Och det är klart, i någon mån har vi väl det. Men betyder det att vi inte hade kunnat göra det bättre? I ett så fantastiskt spännande och brett ämne som pedagogik måste det väl finnas hur mycket som helst att lära för att skapa den verktygslåda som behövs för fortsatt utveckling?